Vår resa hit:

Isak öppnade den legendariska tatueringsstudion East Street Tattoo 1993 efter en avklarad avgiftning pga heroinmissbruk. Jesper kom dit i september 2001 nykter och drogfri efter många års alkoholmissbruk och där började deras vänskap, samarbete och långa krokiga väg till tillfrisknande.

Jesper: Jag hade varit nykter i några år när jag började tatuera. Men mina egna dåliga kunskaper och bristande förståelse om beroendesjukdomen födde illusionen om att jag nog var “frisk nog” för att kunna ta några bärs. Alla runt omkring mig festade och det var mycket droger, främst kokain, närvarande. Och jag, min dumma jävel, ville ju också få ha lite kul. Där startade min resa nedåt i spiralen som tog stopp först 14 år senare.

Isak: Efter att ha tagit mig ur heroinmissbrukets käftar fann jag mig ganska snabbt i en vardag med stora mängder alkohol och kokain. “Bara till fest” i början men mer och mer som ett vardagligt inslag. Det tunga ansvaret att driva studion, att hålla ordning på alla tatuerare, mina drömmar att hela tiden söka nya utmaningar och mitt ständigt eskalerande missbruk: det blev för mycket. Jag tog tag i mitt liv och mitt missbruk och blev nykter under en jävligt turbulent tid 2008. Det var en oerhört påfrestande process, inte minst då det var sånt jäkla festande runt mig hela tiden. Jag började bit för bit ta mig tillbaks, började bygga upp mitt liv igen och började se på mitt företagande och min studio med nyktra ögon. Jag behövde lägga lite avstånd mellan mig själv och den där livsstilen. Och jag behövde någon som kunde fylla min plats, åtminstone delvis. Valet föll på Jesper, min gamle vapendragare som tyvärr INTE var i bästa form.

Jesper: Ju mer jag tänkt på det desto mer synd om Isak tycker jag för hur det blev under den tiden. Under Isaks nyktra tid försökte jag så gott jag kunde vara ett stöd, men satt själv hopplöst fast i skiten. Jag var sjukskriven under ett år, och var mestadels nykter och klartänkt. Isak var full av idéer och planer och gjorde mig till delägare i studion medan jag låg på sjukhus. Jag lyssnade nog bara med ett halvt öra då mitt eget fokus låg på att bli frisk och få börja supa och knarka igen så fort jag kunde, och nu mer än någonsin tidigare. När sjukskrivningen var över 2010 kom jag tillbaks till East Street Tattoo. Isak förväntade sig att jag skulle vara till stöd och hjälp för honom men det blev som det blev.

Isak: Jesper kom tillbaks, nu som min delägare. Jag hade fattat beslutet att få kliva ner och gjorde först Jesper till VD men det funkade inte alls. Han var bara så… väck. Helt galen. Så han fick bli personalansvarig. Det vart inte heller bra, han bara bjöd övriga personalen på droger. Sen kom mitt återfall: jag började dricka igen sommaren 2011. Strax därefter kom konkursen. Studion som jag byggt upp och drivit i 18 års tid existerade inte längre.

Jesper: Vi drog åt helt olika håll: Isak ville leva nykter och driva en vettig business, jag ville bara supa och tatuera. En tid full av motsättningar, konflikter, bitterhet och besvikelse. Jag var helt borta i in egen värld, men närvarande nog för att förstå att Isaks återfall var en tragedi. Studion vi drev gick i konkurs, Isak och jag gick skilda vägar. Vi försonades dock lite när det vi båda kämpat så hårt för var förlorat. Jag flyttade till Sundsvall och några år senare tillbaks till Stockholm igen. Jag och Isak hade kontakt genom åren. Vi var kompisar, men självklart hade något gått förlorat. 

Isak: Efter återfallet 2011 var jag full av självförtroende: jag hade knäckt koden. 30 års missbruk och tre års nykterhet hade gett mig precis den illusion av kontroll jag behövde. Jag KUNDE dricka nu utan att balla ur. Det vart inga stora skandaler. Å andra sidan kände jag ju även att festen var över. Att dricka var en vardag. Medicin mot ångest och jobbiga tankar. Jag öppnade East Street Tattoo igen och byggde upp det till ett väl fungerande företag. Allt rullade på: jag jobbade och jag drack, jag drack och jag jobbade. och åren gick. Jesper kom förbi studion ibland: han var i jävligt risigt skick de sista åren innan han plötsligt dök upp på vårkanten 2018 helt spiknykter och i alla fall lite fräschare än jag sett honom på länge.

Jesper: Åren i Sundsvall och efter flytten tillbaks till Stockholm 2015 var så oerhört mörka. Det var slutstationen, ingenmansland. Jag var ensam, drack ensam, festen var sen länge över. Jag minns knappt längre hur eller varför, men jag tog mig iväg på ett möte tidigt 2018, jag skrapade ihop några nyktra dagar, jag gick på ett möte till och allt bara rullade vidare. Det stod snabbt klart för mig att jag höll på att göra något oerhört viktigt för mig själv och så känner jag än. Att ta mig tillbaks hit ur det där helvetet är det största jag åstadkommit. Jag och Isak pratade ofta och öppenhjärtigt om detta under de därpå följande åren. För mig var nykterheten vägen framåt och jag SÅG nog att det skulle vara välbehövligt även för Isak, men han vidhöll ju att allt funkade så bra för honom som det var. Tills plötsligt en dag på våren 2023.

Isak: Jag hade gått så länge med ångesten som ständig följeslagare. En dag blev det bara nog. Jag hade varit på jobbresa och kom tillbaks hem. Jag fattade för andra gången i mitt liv beslutet att bli nykter. Jesper och jag började ha kontakt dagligen igen. Vi delade erfarenheter och hade för första gången på länge samma mål. Och vi gick samma väg. Vi hade inte samarbetat i eller kring något sedan 2011, men nu stod vi plötsligt där: nyktra och rediga båda två. Vi stöttade varann och var peppade på att göra något ihop igen.

Jesper: Jag hade lagt mitt varumärke No Class på is, till och med börjat förbereda mig på att lägga ned helt, när Isak frågade om jag inte var intresserad av att göra nåt ihop. Nånting kreativt, nåt som bär ett budskap och som har till mål att hjälpa och göra skillnad. Så vi beslöt oss för att blåsa liv i No Class tillsammans. Varumärket, om man skall kalla det så, och budskapet fortfarande: solidaritet och gemenskap. En motvikt mot samtidens mörka vindar. Och, med våra gemensamma erfarenheter av missbruk och tillfrisknande, med en stark önskan att bidra och hjälpa till. Drömmar finns om att en dag kunna starta en stiftelse och dela ut ett No Class-stipendium. I dagsläget gör vi den här grejen, och en del av vinsten kommer alltid gå till välgörande ändamål. Och här är vi nu!